Allt jag behöver har jag inom mig?



När jag för snart två år sedan valde att gå tillbaka och jobba inom byggbranschen igen visste jag exakt vad jag valde, jag vägde för- och nackdelar fram och tillbaka länge och väl och valde ändå att gå tillbaka till en bransch som kan vara rätt hård, ett beslut jag verkligen inte ångrar. 

 Missförstå mig rätt, jag älskar mitt jobb och både mina chefer och mina kollegor är toppen.

Men jag valde också baksidan och den är bitvis jävligt tung, men jag visste om den. Likväl kommer det som en käftsmäll ibland. Man är väl helt enkelt inte mer än människan, ibland tar saker hårdare än annars. Dagsform kanske? 

Jag visste att det jag klev in i var en stor dos av utanförskap. Det hör på något sätt till som ensam tjej i en mansdominerad bransch, hur hårt man än kämpar blir man ändå alltid den som inte är som dom andra - tjejen, man blir aldrig på riktigt en av dom. Det finns säkert andra tjejer i min situation som känner annorlunda, men det här är min verklighet, min uppfattning. Det är absolut inte så att jag känner mig utfryst eller borträknad och det är absolut inte så att någon är dum mot mig. Men killar är inte och tänker inte som tjejer, attityden är annorlunda. Och kanske är utifrån det jag känner som jag gör. 

Jag har ingen som håller mig om ryggen, jag har ingen som peppar mig när saker går emot mig, jag har ingen som jag litar på i alla lägen, jag har ingen jag känner att jag kan vända mig till. Jag har ingen övrig relation till mina kollegor utöver jobbet. Det har jag haft på alla mina andra jobb utanför byggbranschen. Och helt ärligt, jag saknar det. Ni vet bara en så simpel sak som att någon skulle höra av sig om jag va sjuk. En känsla av att någon bryr sig. Ibland undrar jag om vissa av mina kollegor ens skulle reagera om jag bara slutade dyka upp. 

Ibland rör det mig inte i ryggen, det kan till och med va skönt, ibland gör det mig ledsen. 

Jag är stark, jag tål skit, jag tar sällan åt mig, jag har skinn på näsan, jag kan bita ifrån, jag kan stå upp för mig själv. Men det faktum att jag ofta kan känna mig så ensam, det är jobbigt. Det är inte det att jag saknar en annan tjej på mitt jobb, jag saknar nog mest någon som uppriktigt brydde sig. Men det kanske bara är tjejer som tänker och känner som jag gör?

Men det är väl mänskligt att söka gemenskap kanske? Man spenderar ju rätt många timmar på jobbet och för mig är iallfall gemskap viktigt. Men för mina kollegor är jag just det, bara en kollega. 

På mitt jobb är alla också redan så "ihop parade", två är barndomsvänner, far och son, granne, ja alla har en övrig relation ..och så är det jag.. och ja jag känner mig faktikst väldigt ofta utanför. 

Jag vet att jag klarar mig bra själv, ensam är ofta stark men ibland, bara ibland, får man vara svag ;) 

Men hey.. Jag har iallafall ett jobb att gå till och det är jag otroligt glad för. 

Nu är det bara imorgon kvar att jobba, sen blir det liten efterlängtad julledighet med mina nära och kära som jag vet bryr sig om mig! ♡

Peace love & understanding vänner ;) 


0 kommentarer