Är jag redo? ♡

Ja ni, dagarna tuffar på och alla förändringar vi står inför som känts så långt borta är nu bara dagar bort. På måndag börjar som sagt Andreas sitt nya jobb och börjar därmed ligga borta och en ny vardag ska byggas upp här hemma.


Jag har trängt undan det här så länge att jag nu knappt ens känner mig förbered på vad som  komma skall. 

Hur kommer vardagen se ut? Kommer jag att fixa allt från fylla på pellets, få upp mina barn på morgonen, laga mat, duscha, träna, stallet?? Hur kommer det kännas att varje kväll gå och lägga sig i en tom säng? Jag är och har alltid varit bortskämd med en väldigt närvarande sambo, en väldigt ansvarstagande pappa till mina barn. Hur ska jag kunna stå stadigt i vardagen utan honom här hemma? Han som gör allt för mig. Han som gör mig hel.

 Nej, just nu känns det bara som hela den här nya karusellen kan få snurra igång så vi kan räta ut alla frågetecken, landa i vår nya vardag. Känna efter om det här funkar för oss. Istället för att spekulera och grubbla.

Jag är ju jävligt envis och tjurskallig och har verkligen gett mig tusan på att jag ska, kan och vill fixa det här. Det kommer vara tufft på många sett, framförallt att inte ha min älskade sambo hemma, men allt går bara man vill. 


Om drygt en månad är det dags även för mig att svida om och börja mitt nya jobb. 
  Det bästa med mitt nya jobba är att aldrig, aldrig behöva jobba helg. Inga röda dagar, inga sena kvällar. Jag längtar redan såå otroligt mycket efter de här lediga helgerna tillsammans hela familjen. Då får vi passa på att njuta av varandra och ta igen allt det vi missar i veckorna. För hur det än kommer omkring så visst är helgen lite helig ändå va!?

Här hemma just nu har vi som tidigare nämnt drabbats av dumma baciller igen och betar av ytterligare en vab-dag. Idag är Mira något piggare och febern har sjunkit med någon grad så nu hoppas vi att det kan få vända snart..vi har ju planer att ta oss en tripp till badhuset på fredag och sen har vi en ledig helg att se fram emot allihop tillsammans.

Efter tredje dagen hemma känner jag hur det kryper i kroppen, jag känner mig rastlös till tusen. Tack och lov kom min älskade mamma hit igår när hon slutat jobba så jag kunde åka en sväng till stallet och fylla på med lite energi. Och kvällen fick jag spendera med bästis och bara prata av mig. Välbehövligt! Det frestar liksom på att bara vara hemma speciellt med sjuka barn när man inte känner sig annat än otillräcklig. 

Nej nu ska vi försöka kasta ihop lite lunch och få timmarna att gå..Imorgon vaknar vi gärna upp friska hela bunten!  

0 kommentarer

Ja, lyckan kommer, lyckan går ♡

Livet har verkligen sina upp- och nedgångar..för alla..Inte bara för mig. Det är bara att acceptera för det är så livet är. Ibland är det svårt att se ljuset i tunneln som är så där otroligt lång och mörk. Men när man minst anar är det där mörka långt, långt borta och känns så avlägset. Ja det är väl precis det här som är livet. Och de sägs att man inte får mer prövningar än man klarar av..men helt ärligt, ibland undrar man.


För fem år sedan hade jag och Andreas en av de mörkaste dagarna i våra liv. Vi hade under några dagars tid gått från total lycka till att kastas mellan hopp och förtvivlan.

Vi hade några dagar tidigare fått det mest glädjande besked man kan tänka sig, vi väntade tillökning och inte bara ett glädjande besked, utan dubbel lycka..som bara några dagar senare, ja faktiskt just idag för fem år sedan, slutade i dubbel sorg.

Inte kunde jag där och då ens föreställa mig att jag fem år senare skulle vara mamma till inte bara en utan två helt fantastiska prinsessor. Allt som då kändes så mörkt, all rädsla, alla den sorg som den dagen för fem år sedan innehöll, känns i hjärtat än idag. Men allt kanske har en mening? 

Det absolut bästa som någonsin har hänt mig är mina barn. Och kärleken jag känner till dom är omöjlig att beskriva. Dom är meningen med mitt liv.

Klart att jag än idag kan fundera över hur livet hade sett ut om vi fått behålla våra tvillingbebisar. Men idag är jag otroligt lycklig över vad jag har. Jag är rik. Min högsta önskan i livet gick i uppfyllelse - jag är mamma till två fantastisk barn.

Ja att jag skulle ha de liv jag lever idag var för mig omöjligt att se mitt i sorgen för fem år sedan.

Tack livet för vad du har gett mig ♡

Jag vill också skicka all kärlek jag kan till alla er som går igenom eller har gått igenom samma sak som vi. Ibland är livet fan bara lite för grymt ♡♡♡

Inlägget jag skrev om det här för fem år sedan finner ni här
0 kommentarer

Nya tider ♡

Ja, här hemma sveper förändringarnas vindar och vi står verkligen inför ett nytt kapitel i livet.


   I morgon startar Andreas sin sista vecka på Skobes. Nästa måndag börjar han nytt jobb och i och med det kommer han även att ligga borta i veckorna, troligtvis mest måndag-torsdag. Och det är med väldigt blandade känslor vi startar upp det här nya kapitlet.
   Det kommer bli omtumlande att lära sig vara "ensamstående" i veckorna. Att lära mig hantera mig själv och umgås med mig själv på ett helt annat sätt. Men jag tror också det är väldigt nyttigt för mig. Och jag vill tro att det här kommer att bli bra!!

Dessutom.... sa jag upp mig från mitt jobb idag och i början av Maj börjar jag en nygammal karriär inom byggbranschen. Jag återgår till golvläggningen igen. Det ska bli väldigt kul men också väldigt skrämmande. Det var så länge sedan jag jobbade med det här och jag är otroligt rädd att misslyckas. Men att ha ett 7-16-jobb helt utan helger och med en bättre lön än jag har idag får mig att vilja ge det en chans, ge mig en chans. Det lockar så otroligt mycket att det väger över allt som är jobbigt med yrket i sig. 

Ja känslorna över alla förändringar är väldigt upp och ner och just nu känner jag väldigt mycket vemod. Det är lite svårt för mig att smälta att så mycket nytt kommer på en och samma gång kanske framförallt eftersom jag själv känt mig rätt svag rent psykiskt den senaste tiden, men jag har nog också alltid haft lite svårt för förändring. Det här året har ju egentligen hittils bara bestått av förändringar och jag känner lite ibland att jag bara vill dra i nödbromsen. Efter de här stora förändringarna med våra jobb får det gärna lugna ner sig lite så vi kan hinna landa.

 Men jag tror att det känns jobbigast nu innan allt är igång. Innan man hittat en vardag i allt nytt. Innan man vet hur allt kommer att bli, hur allt kommer att kännas. 

Jag har sjukt mycket jag skulle behöva skriva av mig om men efter den här intensiva jobbhelgen känner jag mig bara helt färdig. 

Stackars lilla Mira har åkt på feber igen och har varit både ledsen  och hängig under helgen. I morse visade termometern 38.8 och nu vid läggning hade hon svårt att somna för näsan rann och halsen rossla. Tänk att man inte kan få vara frisk en hel månad ens. Dessa dagisbaciller är verkligen inte att leka med. Sjukt tröttsamt.  Så för mig blir det med största sannolikhet vab imorgon. Har inte hjärta att lämpa över det på Andreas hans sista vecka. Jag har ju iallafall en månad kvar från idag på mitt jobb. 

Nu ska jag försöka lägga alla tankar som snurrar i mitt huvud på hyllan ett par timmar för jag behöver verkligen en natt med ordentlig sömn. Inte för att det brukar vara det man kan vänta sig med ett sjukt barn men man kan ju hoppas. Batterinivån i den här kroppen och knoppen är långt under noll...såå tack och godnatt hörrni! ♡ 

0 kommentarer