Sanna - Livet enligt mig

Hela första dygnet låg jag bara i sängen, sov, grät eller låg vaken och stirrade rakt ut i luften. Jag kände mig så förlamad av sorgen. En del av er vet med all säkerhet vad jag pratar om när jag säger att sorgen blir så fysisk.

 Att ta bort en häst är verkligen ingen fin stund när din vän sakta får somna in medan du kan finnas där och klappa och ta farväl. Nej..Det är ett brutalt avslut och timmarna efter kände jag mig bara i chock. Ljudet av hur min älskade häst faller ihop bakom min rygg spelades upp i mitt huvud om och om igen och det ger mig fortfarande en vecka senare brutal panikångest. Allt gick så fruktansvärt fort. Det är inte det här jag vill minnas..

 Jag är samtidigt både stolt och glad över att jag stod där vid hennes sida till hennes sista andetag. Jag har lovat henne ett livslångt kärleksfullt hem och skulle aldrig lämna henne när slutet väl va här. Men det är utan tvekan det jobbigaste jag någonsin gjort. 

Jag vet att det här sättet är det absolut snällaste sättet mot hästen att få sluta sitt liv.. men jag kan inte hjälpa att det i mitt hjärta känns så fel. 

Igår var jag ute i stallet igen för första gången sen förra fredagen. Bara tanken på att åka tillbaka dit gav mig panik. Jag var så fruktansvärt rädd. Jag visste inte alls hur jag eller min kropp skulle reagera. Det har varit en sak att hantera sorgen hemma..en helt annan i stallet.. stallet som alltid genom hela mitt liv har varit en plats för lycka, ett rum att andas, min fristad. Allt det kändes så långt borta..

 Men jag har fyra underbara hästar till som behöver mig och som jag behöver. 

Jag åkte ut helt själv för jag vågade inte tvinga någon att eventuellt behöva samla ihop bitarna av mig om jag rasat samman där och då. Men det gick bra..Ja jag kan faktiskt säga att det gick bra..

Jag vet inte om jag är bra på att hitta styrka inom mig och hantera sorg på egen hand eller om jag bara tränger undan allt jag känner. Trycker på av-knappen, biter ihop och sväljer hårt..Jag vet helt ärligt inte...

Att va i stallet igen var en berg och dalbana av känslor. Men tårarna kom först när jag var hemma igen och stängde dörren bakom mig. Tårar av både lycka och sorg. Det var fruktansvärt tomt och svårsmält att inte möta min älskade åsnan där ute, att inte hämta in henne från hagen, inte ge henne mat, att hennes box stod helt tom när jag släkte och sa godnatt...MEN någonstans i all sorg kände jag ändå lugnet och glädjen i mig själv över att vara i stallet.. det är svårt att sätta ord på det men jag var så rädd att allt som fått mig må så bra i stallet skulle vara borta med Minja, min ögonsten, min bästa vän sen 13 år tillbaka. Det värsta som skulle kunna hända är att stallet skulle bli en plats som känns jobbigt och tung att ta sig till..för vem skulle jag vara då? Vart ska jag fylla på min energi, tanka på med lycka? Vart skulle min fristad vara?