Jag - Känslostormen
Jaa vart ska jag börja..det är fan inte lätt alla gånger att vara en extrem känslostorm så som jag för det mesta är.
Visst jag har väldigt lätt till skratt men lika nära till gråt. Det kan säkert i sig vara en positivt egenskap...men..för mig är det antingen hundra eller noll, allt eller inget, svart eller vitt, upp eller ner, ljust eller mörkt. Jag har så svårt att hitta ett läge där emellan.
Det kan inte vara upp som en sol och ner som en pannkaka varje dag..
Usch, sista tiden har det nästan haglat med tråkigheter i mitt liv. Jag känner mig alldels tyngd i hjärtat. Stundvis ser jag fasen bara mörker runt omkring mig. Kan det inte bara vända nu?
Det finns nästan inget som skrämmer mig så mycket som att inte räcka till när människor i min närhet mår dåligt. Det finns nästan inget som får mig att må så dåligt som när personen jag älskar inte mår bra. Jag känner mig så maktlös.
Jag vill alltid vara stark men innerst inne är jag så jävla svag. Jag är så sjukt styrd av mina känslor som ofta svämmar över åt alla håll..på gott och ont, verkligen.
Förra veckan fick jag meddelande från en av mina fina vänner och hon tryckte på knappen som fick allt att rinna över
"Misstänker att det känns lite som att du inte räcker till till alla?! Säg till om det är någonting jag kan göra och gööör det!"
Fanns liksom ingen hejd på tårarna, det är exakt så jag känner just nu. Räcker jag ens till för mig själv?
Jag satte mig i bilen och kände hur hela jag rasade. Hur bit för bit i mig bara smulades sönder, hur otillräcklig och liten jag känner mig, hur hårt jag jobbar med mig själv för att vara stark för mina nära. Hur gärna jag vill vara behövd, omtyckt och älskad. Hur jag vill finnas för mina nära. Hur jag vill behandla andra så som jag själv vill bli behandlad. Men allt jag känner är otillräcklighet, jag känner mig värdelös. Alla de här känslorna fick mig att tappa fotfästet. Är det okej att göra det? Är det okej att vara en känslostorm?
Kan man få ta en paus från sig själv när det är den enda person man inte orkar med?
Jag behöver ingen..för vem skulle orka med mig när jag inte ens gör det själv? Jag kommer aldrig be någon att finnas för mig..
Just nu orkar jag verkligen inte mer negativt i mitt liv, jag kommer tappa fotfästet helt. Jag behöver få hämta andan för att orka vara stark för mina nära. Men oavsett vad som någonsin händer så kommer jag alltid, alltid, alltid göra allt för att finnas för mina nära ♡
Jag vet egentligen inte vart jag ville komma med allt det här svamlet men jag behövde bara få det ur mig tror jag..skriva av sig är min bästa medicin...och därav funderar jag starkt på att låsa bloggen.
Ja fan..just nu är hela jag en enda jäkla känslostrom..jag vet inte ens om jag känner någonting alls.. kalla mig drama queen..varsego!
