En bruten fot och ett knäckt psyke
Mycket riktigt var något fel, på akuten konstaterades det att vänster fotled var helt av. Men för att göra en mycket lång och tråkig historia lite kortare så blev det iallafall flytt till Eskilstuna och operation av fotleden, dom satte in plattor och skruvar. Jag lever nu med ett gipsat ben som jag absolut inte får stödja på och är därmed förvisas till rullstol. Känns inte nådigt överdrivet för en jäkla bruten fot.
Ja det var väl inte direkt så här jag hade tänkt att sommaren 2020 skulle bli. Åtta veckor med gipsat ben till en början, det är fan hela jävla sommaren. Och förhoppningsvis efter dessa tortyrveckor kan jag påbörja resan tillbaka till min vardag.. Men ännu vet vi ingenting..
Men i ärlighetens namn, nu är inte benet längre det värsta, jag har trappat av på morfin och smärtlindring och smärtan är för det mesta uthärdlig.
Men psyket.. ja psyket hur gör man för att inte bryta ihop fullständigt?
Jag har vverkligen försökt hålla mig positiv, jag vet att jag hade kunnat skada mig så mycket värre, jag vet att det bara är en kort tid av mitt liv jag behöver utstå det här men just nu är det verkligen ingen tröst.
Dag för dag känner jag hur psyket sakta bryts ner. Jag är så oerhört tacksam för att tjejerna är så stora så dom kan vara hemma med mig under dagarna annars hade jag inte ens orkat ta mig upp ur sängen, jag hade legat kvar o varit bitter hela dagarna, inte orkat bry mig om nånting.
Jag är bitter även om jag tar mig upp ur sängen. Jag är uppgiven, frustrerad och rastlös. Jag grinar varje kväll av ren frustration över allting jag inte klarar av att göra själv just nu, över hur det här begränsar mig.
Jag kan inte sova ordentligt, jag hittar ingen bekväm ställning att sova i. Jag kan inte sova ordentligt för kroppen är inte trött. Jag som är van att hålla igång kroppen hela dagarna, först på jobbet och sen stallet, hundpromenader och alla sysslor hemma, jag är van att kroppen är helt slut när kvällen kommer. Men nu gör jag inte ett jäkla skit, jag bara är, jag är instängd i en oduglig kropp jag inte kan göra något med.