Sanna - Livet enligt mig

Starten på det här året har präglats av extremt mycket ångest för mig, det var väldigt länge sedan jag hade en så här lång och intensiv period av ångest och jag har helt ärligt haft svårt att hantera det. 

  Jag tror att min fasters hastiga bortgång i januari, att min farfar varit dålig och all osäkerhet i världen just nu på grund av det pågående kriget i Ukraina har varit bidragande orsaker till all ångest som fyllt mig senaste tiden. 

 Jag vet att många känner likadant över den osäkra tid vi lever i just nu och alla ni som har ångestproblematik sedan innan vet jag mår extra dåligt när jobbiga saker händer i världen.

Lagom till pandemi sakta men säkert började klinga av, när man börjat känna hopp igen då kom den här skiten.. kunde inte världen få njuta lite bara? Få en chans att återgå till ett mer normalt samhälle,  kunna få känna glädjen i att socialisera sig igen, umgås och sprida kärlek, istället splittras familjer och oskyldiga människor dör.. hur kan det få vara så hemskt? 

Jag har haft extrem dödsångest, redan innan kriget bröt ut. När vi nåddes av den fruktansvärda nyheten att Ryssland invaderat Ukraina, att ett krig i Europa var ett faktum kom även katastroftankarna som ett tjockt täcke över ångesten jag redan kände.

  Jag fick otroligt svårt att lämna tjejerna på skolan, att tappa kontrollen på vad dom gjorde, att dom inte var nära mig hela tiden så jag kunde skydda dom, jag grina varje morgon när jag åkte hemåt från skolan efter lämning. Jag vet hur löjligt det låter men jag kan inte hjälpa det. Inte många vet vilket extremt kontrollbehov jag har, hur ofta jag lägger världen på mina axlar och tror att jag är den som måste lösa världsproblemen, att jag ensam måste bära ansvar för allt och alla.

Första dagarna efter krigets utbrott kunde inte lämna nyhetssändningarna, jag gick från tv, till radion i bilen, till radion i stallet och där emellan kollade jag uppdateringar på mobilen sjukligt många gånger, msb, försvarsmakten, krisinformation, alla väletablerade nyhetssajter uppdaterade jag om och om igen. Jag blev manisk, kollade närmsta skyddsrum till alla mina anhöriga och tog screenshots för att skriva ut. Kollade och uppdaterade mitt preppförråd. Luskammade internet efter jodtabletter... för ja jag var helt säker på att vi hade ett kärnvapenkrig att vänta. Och här känner jag mig fortfarande inte lugn, jag är livrädd för vad det här kriget, vad Ryssland kan göra mot världen. Och vad dom gör mot Ukraina, det är fruktansvärt, obeskrivligt hemskt.

Andreas fick som vanligt lugna mig, efter 16 år gissar jag att han vet hur han ska handskas med min maniska sida och mina katastroftankar. 🙈 och idag känner jag mig lite lugnare, jag håller mig uppdaterad om vad som händer men jag kan tygla den maniska biten. Allt tackvare min älskade Andreas som vet vad han ska säga och när. 

Samtidigt känner jag mig så fruktansvärt dum, vem är jag att må dåligt? Jag kan inte för mitt liv föreställa mig hur de i Ukraina känner, hur dom mår. Jag tänker på dom, jag bryr mig, jag gör verkar vad jag kan för att hjälpa till och vi har hittills skänk både pengar och kläder. Vi har skänkt djurfoder, blöjor och modersmjölkensersättning. Och vi kommer fortsätta hjälpa till med det vi kan.

Men det ena behöver ju inte ta ut det andra, jag behöver påminna mig själv om att det är tillåtet för mig att må dåligt trots att andra mår sämre. Men det är också otroligt viktigt att komma ihåg hur lyckligt lottade vi är och hur tacksam man ska vara för det man har, hur tacksam jag ska vara för det jag har. 

Jag är tacksam för livet jag lever, för min älskade familj, för min hälsa, för allt jag har. Jag är tacksam för att det inte är krig här, för att jag inte behöver fly, för att jag har mina och nära och kära inom några mils radie. Jag är verkligen innerligt tacksam. Och jag ska verkligen bli bättre på att använda min tacksamhetsdagbok som en liten påminnelse till mig själv när ångesten lever sitt egna lilla liv inom mig, att det finns bra saker i livet, bra saker som händer. Händelser, personer och saker som jag är tacksam för. 

Det här är ett typiskt sådant svamligt inlägg som jag alldeles för ofta skriver men aldrig publicerar, säkerligen rädd för vad folk ska tycka men också för att när jag har tömt ur mig allt som snurrar i mitt huvud orkar jag sällan läsa igenom vad jag har skrivit.           

    Men den här gången har jag råkat trycka in någon schemaläggning av publicering som jag inte har den blekaste om hur jag får bort, så jag får helt enkelt publicera detta 😆😂

Kanske är det en viktig påminnelse till just dig, att just du har saker att vara tacksam för. Att även när livet känns tufft så finns saker som är bra, för dig. Små saker som gör skillnad, för dig. Det gäller bara att påminna sig själv om just det.

Med det önskar jag er en fin helg kära vänner!♡

 

Jag är tacksam för att du väljer att titta in här och läsa vad jag skriver, även när det mesta ät svammel. Jag är också tacksam för att några av er väljer att trycka på hjärtat eller skriva en kommentar. Tack till just dig!

Och sist men inte minst, alla människor har ångest ibland, alla människor mår någon gång dåligt över något och det är okej, det är okej att känna så, det är helt normalt och det är okej!!

Tack och hej!