Lyckan kommer, lyckan går..
När man tror att man gått igenom tillräckligt med jobbiga saker i livet, när man tycker att man utsatts nog för prövning..då kommer en ny kalldusch och man undrar hur mycket man helt seriöst orkar med. När är det dags att kapitulera? Kan man inte bara kasta in handuken?
Är det verkligen sant som de sägs, att det som inte dödar det härdar? Vad gör man när allting skiftar i svart?
Jag önskar mer än någon någonsin kan förstår att jag percis som så många andra kunde lägga upp den här bilden som ett lyckobesked, en lycka som växer, en längtan..men det kan jag inte..
Den största lycka vi någonsin känt, är nu bara sorg.
Den 27 Mars fick inte våra älskade, önskade, efterlängtade tvillingbebisar stanna hos oss längre. Nu är dom i himlen. Och allt som finns kvar är ett foto och en oändlig tomhet.
Livet är inte rättvist..
Är det inte konstigt hur man kan älska något så enormt mycket, något som knappt är ett liv..
Det har gått en tid nu och kanske börjar jag få lite distans till det, kanske är de en mänsklig faktor att tränga undan saker som gör så ont. Men det kommer sköljande över än, så som nu. Det kommer plötsligt och helt utan förvarning.. Tårarna rinner och hjärtat värker. Jag känner det fysikst, jag känner det psykiskt..
Jag skulle kunna gråta i timmar, det finns liksom ingen hejd på all sorg som vill ut..
Jag saknar mina små små änglar så fruktansvärt mycket och det gör så jävla ont i mig att jag aldrig fick hålla er, pussa er, älska er..det gör så jävla ont i mig att jag inte fick visa vilken bra mamma jag kunde va. Det gör så ont.. VARFÖR?
Jag vet att jag inte är ensam om det här, många går igenom det vi går igenom just nu.
Jag vet att jag inte ska klandra mig själv, men hur ska jag kunna känna mig annat än värdelös?
Jag vet att naturen har sin gång, men för oss är det ingen tröst...
Det finns inga ord som är till någon tröst i det här..
Jag kan inte sluta undra - varför, varför, varför?
Det är ingen hemlighet det som har hänt, det är ju ingenting vi på något sätt kan styra över, det som har hänt har hänt. Men i vissa lägen är det svårt att prata om. Det känns som ett misslyckande. Man undrar- har det här verkligen hänt oss.. det känns som en mardröm man genast vill vakna upp ur..
Jag hoppas att folk kan få en tankställare för det sista vi vill höra just nu är fraserna som regnat över oss de senaste fem åren - När ska ni skaffa barn då? - Är det inte dags snart?
Om vi bara kunde fått bestämma..
Jag känner mig som ett tomt skal..
Var glada och lyckliga över era barn, ni har dem ju hos er, ni har träffat dem, hållt dem och följt dem, sett dem växa.
Mina barn är änglar, innan jag ens fick träffa dem. Jag fick aldrig ens röra dem..
Jag skiter i va folk tycker och tänker, trots att de bara hann växa sig några centimeter långa så är det för mig mina bebisar. Mina änglar i himlen och jag saknar dem varje dag.
Bättre lycka nästa gång?
Hur ska man våga hoppas?
Till min älskade underbara Andreas,
jag älskar dig mer än allt,
utan dig är jag ingenting.
Du gör mig stark och så länge
vi är tillsammans så tar vi
oss igenom det här.
Du gör mig hel ♥
Det finns egentligen inga ord för det ni går igenom, man älskar sina barn så ofantligt mycket oavsett om de inte är födda eller om de redan är vuxna. Sorgen finns alltid med, jag förlorade min guddotter 21 år gammal för ett par år sedan i sviterna efter ett narkotika missbruk, har kännt mig helt värdelös som inte kunde hjälpa henne att välja ett annat spår i livet. Hon finns alltid i mina tankar och det kommer era bebisar ochså att göra i era tankar. Jag tar en dag i taget och försöker finna små, små ljusglimtar och det hoppas jag att ni ochså kan göra. Kramar från mig och Pyret