Det här med vab..

Ja ni, det här med vab är ju aldrig kul, det passar lika illa för alla arbetsplatser, för alla arbetssituationer, för alla föräldrar. Det är liksom aldrig läge att vara sjuk eller vaba. Men vad har man för val?

Vi har trixat och fixat i två veckors tid med jobb och vab för att försöka lösa det så smidigt som möjligt för alla parter. Ändå känner man sig extremt otillräcklig på alla fronter. Jag känner sån sjukt jobbig stress inombords över allt det här. Låt det bara bli ledig helg nu och låt oss vara friska nästa vecka. Jag bryter tusan ihop annars.

Idag är Mira mycket piggare men inte tillräckligt pigg för att orka en hel dag på dagis. Och jag tänker inte överlåta vårdande av mitt sjuka barn till förskolans personal. Det här är så otroligt svårt men just nu tänker jag skita i pressen från både mitt och Andreas jobb och stressen över att förlora pengar och låta Mira vara hemma veckan ut för att verkligen få hinna bli bra. Jag känner mitt barn, jag vet vad som är bäst för henne. Att folk utnyttja vab för att vara hemma från jobbet är för mig ofattbart och jag tänker inte stå här med dåligt samvete när mitt barn faktiskt inte är friskt.

Usch, stress, press och panik från alla håll. Vi har ju inte direkt valt själva att bli sjuka.

Som om det inte vore nog med två veckor med sjuka barn så har vi samtigt haft stopp i avloppet här hemma, vatten i hela källaren, Moa-Louise har haft en allergisk reaktion, värmesystem som inte fungerar osv. osv. Listan kan göras lång. Sen ska allt övrigt hinnas med. Tvätthögen är enorm och jag minns knappt när jag hann städa av här hemma ordentlig sist. Tid för mig och Andreas sista tiden har nästan varit obefintlig. Utöver det har jag fem hästar som skulle behöva mig mer än jag hinner. Det dåliga samvete nästan äter upp mig. Tiden räcker verkligen inte till, speciellt inte när någon här hemma är dålig. Och jag vet att vi är långt ifrån ensamma från att känna otillräcklighet i vardagen. Och jag säger verkligen inte att vi har det värre än någon annan. Men ibland är det tuffare än annars.
Nu har jag fått klaga av mig lite och ska göra mig iordning för att åter igen möta Andreas i dörren och sedan åka och jobba.

1 kommentar
Anonym

Heja sanna. Vi är nog fler som slits i tusen bitar...