Om sanningen ska fram...


Usch just nu vill jag bara gråta..släppa ut alla känslor och grina som en liten snorunge..

För så här är det.. om sanningen ska fram.. 
-  jag mår inte riktigt bra -

   Det här väl en typisk sådan sak som man håller för sig själv..kniper käft om..ler och låsas som ingenting..men nej..nu vill jag bara få det ur mig..få ner alla ord och tankar som snurrar i mitt huvud..kanske är jag inte så ensam som jag tror? Det kommer säkerligen bli ett luddigt inlägg..bara massor utav svammel..men jag behöver skriva av mig.

Under hela den här graviditeten har en konstig känsla av nedstämdhet hängt över mig som ett stort svart moln.. jag har verkligen inte känt igen mig själv.. har känt hur jag dragit mig undan från mitt sociala liv på många sätt.. både i verkliga livet och här på nätet..existerar som en skugga på sociala medier..har fått svårt att träffa folk..till och med mina närmaste..har ofrivilligt isolerat mig själv och jag vet inte varför..

  Ja jag skulle till och med vilja säga att jag emellanåt har känt mig deprimerad. 

Vill absolut inte bli missförstånd..jag är otroligt lycklig över graviditeten och jag längtar galet mycket efter min bebis, jag är så lycklig över min älskade familj, min fantastiskt fina dotter, lycklig över mitt liv, min relation, min livssituation. Så jag har egentligen absolut ingen som helst anledning till att känna som jag gör...ändå gör jag det..jag kommer inte ifrån det. Jag kan fly från mycket men tydligen inte mina känslor.  Kanske grundar det här sig bara i att det positiva graviditetstester kom lite som en chock..jag vet inte.. jag vet inte varför jag har dessa känslor. Och jag önskar såå att jag visste, att jag förstod. Jag hoppas att det bara är en väldans massa hormoner som spökar. Jag vill tro det. 

Jag får helt plötsligt slängar av panikångest. Jag vet inte hur många nätter jag gråtit över mitt dåliga samvete över lillan, att jag lämnar henne så mycket på dagis, att jag inte kommer att ha samma tid för henne när bebisen kommer. Jag drunknar i mitt dåliga samvete.. och har fått så svårt att lämna bort henne.   Vill spendera all min tid med henne, med mitt allt! 

Jag mår sjukt dåligt över mitt utseende..jag vill bara kräkas över min hemska och klumpig kropp just nu..jag önskar så att jag slapp visa mig bland folk. Jag vill gräva ner mig.  Att vara "tjockis" är långt ifrån gulligt att höra just nu. Jag mår nå djävulskt dåligt över det här.  Om ni bara visste.. och jag är fånge i den här hemska kroppen..som en stor jäkla flodhäst känner jag mig. Ivägen vart jag än är..omöjlig att gömma undan. 

Och inte blev någonting bättre idag efter ett besök på specialistmödravården i Eskilstuna.. nu misstänker man att jag drabbats av graviditetsdiabetes.  Är verkligen allt fel med mig? Usch, jag kan inte hjälpa att tårarna rinner.. jag vill må bra.. 

Jag vill vara mitt gamla jag igen..vart är jag? Vem är jag? Kommer dessa hemska känslor försvinna snart? 

Jag är ju en glad skit..egentligen.. Förlåt alla mina nära och kära som möjligen undrat vad jag håller på med..här är svaret.. jag gömmer mig.. för mig själv och resten av världen. 

Och tack älsklingen, utan dig är jag ingenting..du är min klippa, mitt allt! Jag älskar dig så! ♡♡♡

Nu är det färdigsvammlat och ögonen känns som bly..Jag biter ihop och hoppas på sömn i natt och att imorgon blir en bra dag!  
0 kommentarer