Sanna - Livet enligt mig

..en vecka har aldrig någonsin gått så fort som denna! För en vecka sen 01.54 föddes våran dotter och det är utan tvekan den lyckigaste stunden i våra liv. Glädjetårarna rinner till och med nu när jag sitter här och skriver.

 

Förra onsdagen träffade jag barnmorskan här i stan för att ta prover och blodtryck igen på grund av min havandeskapsförgiftning. Det konstaterades snabbt att värderna blev sämre och sämre och barnmorskan ringde till förlossningen i Eskilstuna för att rådfråga läkarna där som jag träffat några dagar tidigare hur vi skulle göra. De beslutade att vi behövde åka dit ganska omedelbart.

 Livrädd ringde jag älsklingen på jobbet och sa att vi skulle vara tvugna att åka till Eskilstuna. Blev bara hem snabbt och pack in väskorna i bilen.

 

Väl i Eskilstuna ansåg läkarna att havandeskapsförgiftningen blivit så pass allvarlig att vi skulle få bli kvar och igångsättning var ett faktum. Jag ville ju egentligen inte bli igångsatt..jag hade inget emot att vänta tiden ut.. men mina värden tyckte tydligen annorlunda.

 

En lång process med igångsättningstabletter och medicin för att sänka blodtrycket startade.

Det hände inte mycket alls, jag kände ingenting.

 

På fredagmorgonen tog allt en ny vänding..  orkar inte gå in på allt i detallj men 17 timmar med värkar helt utan någon typ av smärtlindring hade börjat. Jag var helt öppen för all typ av smärtlindring vilket jag gått igenom med våran barnmorska innan, jag ansåg att de kunde ge mig det som de ansåg... problemet som snart uppdaga sig va att inget fungerade... Lustgasen fick mig att kräkas om och om igen, hur mycket jag än försökte. När jag bad om något annat tog det två timmar innan narkosläkare var på plats för att lägga ryggmärgsbedövning....som inte hjälpte.. tydligen finns det vissa personer som inte är "mottagliga" och jag var uppenbart en av dem. Den flyttades två gånger men inget hände.

När jag efter 17 timmar tappade medvetandet och våran bebis hjärtljud gick ner fanns inget annat allternativ.

 Efter ett litet snitt 01.54 tittade hon ut och all smärta var som bortblåst! När jag hörde henne skrika började tårarna spruta...väntan var över...hon var här!

 

Våran fina Moa-Louise vägde 3540g och var 49cm