En lycka som växer...
Jaha då börjar det bli känt bland våra när och kära. Och äntligen törs jag skriva om det.. Det har tagit väldigt många veckor för oss att våga glädjas över beskedet eftersom som oron helt tagit över och i bakhuvudet har vi haft förra gångens sorgliga utgång. Självklart är vi fortfarande väldigt oroliga, det är ju fortfarande väldigt tidigt och mycket kan hända. Men nu har vi iallafall passerat första kritiska stadiet. Vi har redan varit på ultraljud nu senast i vecka 12 och både jag och min älskling har varsin fin film på våran bebis i våra mobiler. H*n sprattlar runt som tusan och hjärtat tickar på. Jag har aldrig varit så glad. Allt såg vid det tillfället väldigt bra ut och vi håller alla tummar och tår och ber till alla högra makter att det ska fortsätta se bra ut och att vi i Februari får träffa våran så efterlängtade lilla knodd.
Första veckorna har varit en riktig pers. Och kanske extra jobbigt eftersom vi inte har haft så många att ventilera allt med eller helt enkelt inte vågat ventilera med.
Jag har i princip kräkits varje morgon och tröttheten har helt dominerat mitt liv. Sova och försöka få i mig något att äta har varit dom största prioriteringarna. Tidiga morna på jobbet var nå sjukt jobbigt. MEN jag känner inte att jag kan klaga för varje gång jag kräks eller känner mig trött eller illamående så påminner det mig om att växer ett litet liv där inne och att alla symptom är bevis på att det förhoppningsvis är som det ska. Lite ironiskt att man kan vara glad över att få spy va!? ;)
Nu är det drygt fyra långa veckor kvar till nästa ultraljud. Så hjälp oss hålla tummarna nu.
Men den här gången är det våran tur...visst!? Allt kommer gå bra! =)
Äntligen känns det som jag har något att skriva om eller något som motiverar mig till att skriva igen! =)
Det är absolut eran tur nu. Håller tummarna för er. Massa kramar och stort grattis igen